GAIS 1 - 0 Jönköping Södra

Lag: Wibrån; Durmaz [Lundén), Björn A. (Tobiasson), Halsti, Dahl (Gustafsson); Ekong (Joi), Ejyo; Levon (Mervan), Wanderson (Lundgren), Lycén; Suma

Så fort jag började cykla den dryga milen mot miljonprogramsområdet Kärra - strategiskt placerat nära ingenting - började det regna, ett regn som höll sig en halvmil genom pittoreska Backadalen med sin motorväg och köpcentrum. På vägen hem fick jag motvind.

Däremellan spelades det en fotbollsmatch också. Mot Jönköping södra, ett lag som under de senaste 70-80 åren alltid, med några få undantag, legat mellan andra till tredjedivisionerna i Sverige men aldrig spelat i allsvenskan.

GAIS dominerade i stora delar av första halvlek. I alla fall fram till ledningsmålet. Sheriff Suma, som återigen fick starta på topp eftersom alla andra är skadade, gjorde en habil insats men kommer inte till sin rätt mot lag som backar hem och är allt för klen - han är inte precis någon Targetplayer om man säger så. Det var just hans klenhet som skapade en del möjligheter i form av farliga frisparkslägen och just en tillfilmad straff som ledde till matchens enda mål. Prince Ikpe Ekong som tidigare sagt sig varit ordinarie straffskytt i de lag han spelat men missat en och annan i GAIS (Hbk borta...) fick återigen möjlighet att visa vad han gick för eftersom alla andra som försökt efter honom har misslyckat. Eftersom GAIS nu legat i allsvenskan i två år är det möjligt att vi slutligen kommer att börja få en och annan straff mot andra obskyra lantortslag (läs: lag vars hemmaarena inte nås via tunnelbana från SvFF:s huvudkontor i Solna). Ekong, som i övrigt var bra men kanske lite bökig i sin spelstil, satte en medioker straff i brösthöjd till höger men eftersom den småländske målvakten slängde sig åt andra håller tog grönsvart ledningen med 1-0.

Bland övriga spelare på mittfältet märkes kanske framförallt Levon Patjadzjan med sin aviga och stil som snabbt trippade runt på högerkanten, rykte förbi sina backar och även fick en stolpträff i krysset. Eyjolfur Hédinsson bra som vanligt.

I backlinjen spelade från start tre nya ansikten för säsongen. Ytterbackarna Henrik Dahl och David Durmaz visade båda att de är matchotränade, framförallt den Grimetonborne Dahl gav bort bollen slarvigt vid några tillfällen. Björn Andersson, en gigant, var dock en positiv överraskning. Han skall genom övergången från GAIS gå från tredje- till förstadivisionen - ett stort steg - men mot Jönköping Södra såg det i alla fall bra ut. Markus Halsti visade återigen att han är en duktig mittback.

Men oavsett individernas skicklighet och kapacitet blev spelet sämre efter målet och än sämre efter halvtid. De grönsvarta spelarna samlade ihop sig både på längden och bredden för att värja sig mot Jönköping Södras oftast tandlösa angrepp. På deras sida hade den gamla bekantingen Aram Ibrahim från de mörka åren kommit in och gav lite fläkt åt deras spel. Han lyckades även få en ful spark i huvudet inne i straffområdet, men det kanske inte är så märkvärdigt när man är lika lång som teskedsgumman.

Efter ungefär hälften av andra halvlek, efter flera byten, började GAIS komma in i matchen igen och från där jag stod under andra halvlek (nära kiosken, där frivilliga -den massa som bär upp det svenska föreningslivet - från Kärra/Klarebergs IF sålde kôrv och fika till vettiga priser) långt ifrån såg jag otaliga mirakulösa sätt att missa bra lägen. Det kanske inte direkt var en underhållande match, för människor började strömma ut en bit innan halvtid - från officiellt håll 575 personer hade betalat för att se matchen, något vi får tacka bilismen för även om ett par av dessa bilägare fastnat med sina bilar när de kört upp på gräsmattor en dag när det regnade på en plats som heter Kärra...