Med risk för att låta som en dryg storstadsbo: Segern mot LSK var en nödvändighet, inte bara för att det var fråga om hemmamatch, möjlighet att titta uppåt istället för neråt i tabellen och allt det där, utan för att med GAIS historia och prestige i ryggen är det viktigt att aldrig igen förlora mot lag döpta efter rastplatser vid motorvägen eller avfolkade bruksorter, numera oftast utan bruk. Förutsättningarna var alltså de sämsta tänkbara och jag räknade redan på förhand med oavgjort.
Lag [4-2-3-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson (77' R. Ekunde) , B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; F. Lundgren, E. Hedinsson; L. Patjadzjan (84' J. Gudmundsson), W. do Carmo, T. Lycén; D. Morais Reis (69' B. Andersson).
Den första halvtimmen såg mina värsta befarelser ut att besannas. Ja, det var till och med värre än så; LSK förde matchen. De fick matchen precis dit de ville. De sänkte konstant tempot, spelade fult och utnyttjade sin storlek - vilket förstås inte beivrades av domaren - och sökte fasta situationer. Den tid som framförallt deras målvakt tog på sig vid varje utspark var minst sagt frapperande. När det klickade i GAIS spel började publiken i allt högre utsträckning fokusera sin irritation mot denne Slawuta. jag misstänker att en anledning till att domaren lätt saken bero hänger samman med prestige och en ovilja att låta pöbeln (det vill säga undertecknad) styra över hans domslut. Defensivt låg de tätt på de grönsvarta spelarna och släppte inte några luckor. Endast vid några få tillfälle sågs det en ljusglimt i mörkret. Oftast genom
Levon Patjadzjans löpningar eller
Wanderson do Carmos spelöppnande passningar eller fantastiska dribblingar. Båda dessa spelare var utmärkta matchen igenom och även den tredje offensiva mittfältaren
Tommy Lycén - som efter ett par lyckade inhopp fick chansen från start - glimtade till emellanåt på sin vänsterkant. Hans problem är snarare i det defensiva spelet och dueller där han väger allt för lätt.
Problemen stod snarare att finna i och på det defensiva mittfältet. Initialt vann LSK alla dueller och bollar och framförallt
Eyjólfur Hédinsson var en besvikelse i första halvlek. Man har la haft sina förhoppningar att han skulle blomma ut nu under sin andra säsong och med möjlighet att spela på sin naturliga position. Istället har vi sett ett steg bakåt av den unga islänningen, förhoppningsvis bara en svacka. Inte heller
Fredrik Lundgren lyckades så värst mycket bättre, även om han kämpade för att hålla ihop laget. Nu är det förstås inte någon spelare som man förväntar sig de smarta passningarna eller tekniska uppvisningarna av, men även han tycktes hamna fel den första halvtimmen. Senare lyfte han sig genom att allt som oftast ligga bra och fatta rätt beslut och samtidigt får vi tänka på sin egentliga och viktigaste roll i grönsvart; han är där för att göra andra spelare bättre genom sitt ledarskap och sin inställning.
På grund av ovanstående brister så föll GAIS förvar ner på egen målvakt och när hörnor och frisparkar kom flygande mot eget straffområde så blev det allt för ofta väldigt svårt för hemmalaget att få bort bollen. Bollfan studsade helt enkelt omkring bland spelarna och för eller senare så måste bara en snedspark eller rumpa styra bollen i mål. Turligt nog var GAIS backlinje i bättre skick än mittfältet i försvarsarbetet.
Andreas Tobiasson gjorde en habil insats och
Bobbie Friberg da Cruz gjorde återigen en utmärkt insats där han läste spelet och nickade bort de flesta farligheter som kom emot honom. Återigen var det ett av de största problemet att många uppspel från egen backlinje sköttes av Tobiasson och inte Bobbie, delvis beroende på att LSK:s främsta spelare gjorde en del för att det skulle bli så. Just LSK:s höga press skulle också skapa deras enda mål i andra halvlek. På kanterna var
Jonas Lundén hyfsad insats. Har bär ett tungt lass på sin kant när Levon gång på gång löper och att han ytterst sällan får tid och möjlighet till något annat tycker jag nog bara är positivt; det behövs en städgumma bakom vår offensiva armenier. Mot honom stod denna kväll en stor, svart kille med namnet Pascal Kondaponi som är ny i Ljungskile och var något av deras största hot mot oss under framförallt första halvlek. Turligt nog så var deras offensiva topp en stel, mumie från sen kritaperiod som på många sätt var lite av en belastning snarare än tillgång för LSK. Några Orustbor som jag ledsagade till matchen menade att Jörgen Wålemarks närvaro på plan inte var något annat än en nödlösning på grund av skador. Påminde mig lite om mina år då jag följde Umeå FC och Steve Galloway gick från stjärna till belastning. Det skall dock påpekas att den silverhårige Tyrannosarus Rex gjorde ett mål i första halvlek som dömdes bort för offside.
Kenneth Gustafsson på vänsterbacksplatsen hade det lite lättare och hade också fler möjligheter att komma fram offensivt.
Efter den där första vedervädiga halvlek började det hända saker i GAIS. Fler och fler gånger lyckades laget få upp tempot och dribbla eller passa sig igenom motståndarvallen. när klockan närmade sig 45 hade det kommit till ett cresendo av smarta passningar och målchanser att jag tänker att förr eller senare måste det lyckas och visst ska domaren lagt på någon minut för LSK:s uppenbara maskningar? Ett par sekunder över fyrtiofem minuter blåser domaren för halvtid och luften lämnar det grönsvarta seglet.
Jag befarar förstås att nu kommer andra halvlek börja som den första, men istället får jag en glad överraskning bara någon minut in i halvleken när Tommy Lycén slår en hörna som Tobiasson nickar hårt ner mot mål. det studsar till lite både på utespelare och målvakt, men mål blir det. Direkt efteråt får Lýcen ett utmärkt läge att direkt göra 2-0, men hans iver får honom att ta i för kung och fosterland och skjuta högt över när en petning med största sannolikhet hade gått in. Nu måste dock LSK anfalla och ytor skapas framåt mellan deras försvarare och mittfält där den offensiva mittfältarna och
Daniel Morais Reis - som kämpar på, möter boll och löper matchen igenom och (om man nu ens vågar säga det) påminner mig lite om en viss James Keene - får allt fler möjligheter. De stora LSK-spelarna var i första halvlek duktiga på att täcka yta och ge understöd, men i och med att deras mittfält måste framåt så försvinner mycket av stödet och en och en är de enkelt byte för GAIS små, snabba och tekniska offensiva spelare. I 53:e minuten slår Lundén en boll mellan två backar på en yta där - förstås - Levon kommer löpande. Inlägger slåss in mot straffområdet där en likaledes toklöpande Daniel Morais slänger sig framåt och nickar in 2-0 a la Martin Dahlin. Sedan var det Wandersons tur att dribbla sig igenom försvaret och skjuta utanför. Därefter blir Levon fälld och får straff. Straffar är något av en slags sällsynt fågel för gaisare och även denna gång är det något av en chimär. Den målkåte armeniern måste förstås slå straffen själv och slår den lite löst så att målvakten kommer på den, tappar den men lyckas återigen få grepp om den innan den glider in i mål.
Man grämer sig över alla missade chanser samtidigt som man känner sig rätt lugn. Så länge vi leder med två mål är det ju lugnt. Då passar givetvis Dime Jankulovski på att göra en fasansfull målvaktstavla och sparka ut en boll rakt på en av det bohusländska smuggnästets anfallare som i lugn och ro kan skjuta mål för LSK och mitt hjärta till halsgropen. För en tid kommer nerven i GAIS spel och Ljungskiles spelare får extra energi. Jag sa la att jag räknade med oavgjort? En tid senare så slår Wanderson ett inlägg som nickas rakt ut av en försvarare. Där ute kan Kenneth Gustafsson ta sats i ett par steg och från straffområdeslinjen skjuta 3-1 i 78:e minuten.
Ordningen återställd alltså och nu var det mestadels en härlig väntan på att domaren skall blåsa av matchen. Något innan det avslutande målet hoppade
Richard Ekunde in och gjorde inte alls bort sig under den dryga kvart han spelade. Ett utmärkt läge att ge honom lite speltid i a-laget. Inbytet av
Jóhann Gudmundsson kanske var lite mer tveksamt. Inte på det sättet att Joí gjorde bort sig, men om han nu skall ge sig av till
Keflavík hade det kanske varit bättre att ge Mervan Celik lite speltid? Rykterna säger la i och för sig att den unga Hisingspôjken har vissa attitydproblem - vi får hoppas att situationen behandlas på ett bra sätt av ledningen så att killen med så pass mycket talang kan fostras in i a-laget utan att utvecklas till en belastning av plan.
Björn "van Basten"
Andersson gjorde ett längre inhopp som gick tämligen obemärkt förbi. Han har la inte de kvalitéer som passade bäst för matchbilden, men med alla anfallare ivägskeppade till småklubbar så fanns det inte så mycket alternativ - om man nu tyckte att Daniel Morais verkligen behövde gå ut.
I det stora hela en underhållande och spännande tillställning där GAIS sett över hela matchen dominerade och vann rättvist. Det var dessutom en seger för den vackra fotbollen. Det är förstås fullt förståerligt att LSK spelar som de gör utifrån sina resurser, men det är la inte precis något man blir glad av att se. Jag var dock lite förvånad över den dåliga kondition de verkade ha. GAIS spelare löpte sönder dem i framförallt andra halvlek. Personligen hade jag förväntat mig lite mer terränglöpare och lite mindre boxare. Att GAIS fortsätter bränna många chanser är förstås fortsatt lite oroande, men när man gör tre mål så är det synd att klaga.
Dahlgren reagerar starkt mot fiskdoften i Göteborg
