Typiskt GAIS. När man hoppas eller till och med räknar med en seger blir det förlust eller möjligen oavgjort efter krampaktigt spel - som senast mot IFK Norrköping - och när man mer eller mindre räknar med noll poäng och endast hoppas slippa förnedringar - som årets bortamatch mot Kalmar FF - så sitter man (läs: står, skriker och bankar) där och känner sig bestulen på två poäng efter att ha dominerat mot ett förväntat topplag. Är det någon som undrar varför jag kallar mig själv för bitter?
För visst är Malmö FF ett storlag - att GAIS en gång i tiden var, och återigen hoppas bli, ett storlag är något vi oftast glömmer bort när det väl kommer till match. Som många andra neggare förväntade jag mig förlust. Nere i soliga Skåne hade Rolle och Batongen bytt ut träningsoveraller mot matchade finkläder (måhända en delbetalning i Italienska kläder när Zlatan Ibrahimovic gick från Ajax i Amsterdam till Juventus i Turin) var förväntningarna troligen stora bland de över 13 000 åskådarna. Endast en liten klick grönsvarta på en av Sveriges kanske bortasektioner hoppades på ett mirakel.
Jag var inte en av dem. Som lat marginalare valde jag att avnjuta (?) matchen på en krog vid Wieselgrensplatsen, alltid en vinst när man slipper ta sig över älven. Wieselgrensplatsen after dark - när det vanligtvis dominerande inslaget av äldre tanter gått hem för att se rapport, äta kvällsmat och gå och lägga sig.
I andra halvlek börjar GAIS med samma attityd och för en gångs skulle belönas det. Bara några minuter in i halvleken ramlar bollen bort till en omarkerad Levon Patjadzjan som med ett disktinkt skott längst med marken kan göra sitt första mål i den vackraste av tröjor och 0-1. I den här matchen var Levon tillbaka i gammal storform efter några mer anonyma insatser. Han fick mer bollar att arbeta med och var inblandad i många dueller. Med ledning på bortaplan gör MP vad jag bedömer som ett vettigt byte när Daniel Morais Reis tidigt får gå ut för Sheriff Suma. Brasseanfallaren har slitit på men inte fått ut så värst mycket och har dessutom den föga hedervärda vanan att ramla ihop som en säck potäter så fort han kommer nära straffområdet. Om jag inte visste bättre kunde man tro att storheter som Jörgen 'Sockiplast' Pettersson var en stor idol bland brasilianska ungdomar. Tyvärr tar inte Suma riktigt vara på den här möjligheten. Även om han är teknisk och snabb både med och utan boll så har han ännu inte riktigt förstått det här med lagspel. Även om det i första hand är frågan om att springa på kontringar efter ledningsmålet så finns det oftast passningsalternativ. Istället rusar Suma som oftast mot närmsta hörnflagga.
Malmös anfall består framförallt av att de vaskar fram ett dussin hörnor varav en del blir farliga. Undantaget är ett stolpskott av den finske före detta premier league-spelaren Jonathan Johansson som annars oftast skjuter förvånansvärt uselt. Mot slutet börjar MFF:s spel mattas och jag börjar verkligen hoppas och även tro på tre poäng. Tidigare har jag hela tiden hållit hårt i bordskanten vid alla farligheter men nu börjar jag slappna av och släpper greppet. Därför måste jag ta på mig en del av ansvaret för vad som sedan hände. Matchuret har gått förbi 90 spelade minuter och går närmar sig slutet på stopptid när fienden får en frispark vid deras vänstra långlinjen. Inbytte utomjordingen Alf, som för lite mer än 30 år sedan kraschade i Frölunda, snor åt sig några extra meter inåt plan och slår ett inlägg som Dime försöker boxa bort men hindras av egna spelare (Prince Ikpe Ekong tror jag det var) och den ramlar hos en motståndare som klipper till, bollen studsar mot insidan av bortre stolpen och sen via Andreas Tobiasson i eget mål. Ridå och ytterligare ett oavgjort resultat i protokollet.
Men någon form av stoisk distans så är måhända oavgjort i Malmö inte så värst illa och vi fick i alla fall igång målskyttet med två mål - om än det ena i fel nät. 1-1 är på något löjligt sätt bättre än 0-0, även om det suger att vi inte håller nollan. Nu får vi tro och hoppas på några poäng hemma mot Örebro SK. Risken är dock stor att det blir en repris av matchen mot IFK Norrköping.
För visst är Malmö FF ett storlag - att GAIS en gång i tiden var, och återigen hoppas bli, ett storlag är något vi oftast glömmer bort när det väl kommer till match. Som många andra neggare förväntade jag mig förlust. Nere i soliga Skåne hade Rolle och Batongen bytt ut träningsoveraller mot matchade finkläder (måhända en delbetalning i Italienska kläder när Zlatan Ibrahimovic gick från Ajax i Amsterdam till Juventus i Turin) var förväntningarna troligen stora bland de över 13 000 åskådarna. Endast en liten klick grönsvarta på en av Sveriges kanske bortasektioner hoppades på ett mirakel.
Jag var inte en av dem. Som lat marginalare valde jag att avnjuta (?) matchen på en krog vid Wieselgrensplatsen, alltid en vinst när man slipper ta sig över älven. Wieselgrensplatsen after dark - när det vanligtvis dominerande inslaget av äldre tanter gått hem för att se rapport, äta kvällsmat och gå och lägga sig.
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; K. Gustafsson, B. Friberg da Cruz, A. Tobiasson, D. Durmaz; D. Nicklasson (74' E. Hédinsson), W. do Carmo (82' J. Lundén), L. Patjadzjan; D. Morais Reis (64' S. Suma).GAIS började direkt med en mycket bättre inställning än mot Norrköping. Förvisso underlättade det att MFF inte spelade med samma köttmur som nämnda maoistiska motståndare, men nog var passningsspelet och de raka lösningarna mycket bättre än senast. GAIS vann många bollar på mittfältet medan motståndarnas spel främst utmärktes genom deras blonda lintott Ola Toivonen som förenade sitt oskuldsfulla blonda leende med sitt ökänt fula spel utan att åka på något kort för sina armbågar och allmänna armviftande - i en härlig matchsekvens går Daniel Nicklasson in hårt på mittfältet och markerar för att visa var skåpsfan skall stå, en Nicklasson som var bra i första men som försvann en del i andra. Gårdakvarnarna Prince Ikpe Ekong och Fredrik Lundgren var båda återigen bollvinnare som inte slarvade bort bollarna i onödan och titt som tätt lyckades få iväg nån boll på djupet eller ut på kanterna utan att först spelat igenom hela backlinjen via målvakt och tillbaka till defensivt mittfält. Den första kvarten hade malmöiterna inte något att komma med och GAIS skapade en del farliga lägen som tyvärr inte utnyttjades maximalt. Efter den första kvarten fick pågarna en bra period i fem-tio minuter men sedan var det mest grönsvart igen. Tur det, Dime Jankulovski stod nämligen med en lågt stående sol i ögonen hela första halvlek. Bobbie Friberg da Cruz är återigen en följsam och duktig mittback samtidigt som ytterbackarna lyft sitt spel sedan senast. Framförallt Kenneth Gustafsson kommer ofta upp på sin vänsterkant och lyckas till och med springa offside. Lite plus till David Durmaz också som skötte sitt defensiva jobb bra mot en ojämn, kringflackande Gunnilsepojk innan denne gick av skadad. Ju längre halvleken led desto mer började jag tänka på Kalmar FF borta, där ett positivt spel straffades med ett mål i slutet och en total kollaps i andra. Men jämförelsen i min stressade hjärna var inte rättvis. Matchen mot kalmariterna var en jämn kamp men här dominerade de rättrogna. 0-0 i halvtid.
I andra halvlek börjar GAIS med samma attityd och för en gångs skulle belönas det. Bara några minuter in i halvleken ramlar bollen bort till en omarkerad Levon Patjadzjan som med ett disktinkt skott längst med marken kan göra sitt första mål i den vackraste av tröjor och 0-1. I den här matchen var Levon tillbaka i gammal storform efter några mer anonyma insatser. Han fick mer bollar att arbeta med och var inblandad i många dueller. Med ledning på bortaplan gör MP vad jag bedömer som ett vettigt byte när Daniel Morais Reis tidigt får gå ut för Sheriff Suma. Brasseanfallaren har slitit på men inte fått ut så värst mycket och har dessutom den föga hedervärda vanan att ramla ihop som en säck potäter så fort han kommer nära straffområdet. Om jag inte visste bättre kunde man tro att storheter som Jörgen 'Sockiplast' Pettersson var en stor idol bland brasilianska ungdomar. Tyvärr tar inte Suma riktigt vara på den här möjligheten. Även om han är teknisk och snabb både med och utan boll så har han ännu inte riktigt förstått det här med lagspel. Även om det i första hand är frågan om att springa på kontringar efter ledningsmålet så finns det oftast passningsalternativ. Istället rusar Suma som oftast mot närmsta hörnflagga.
Malmös anfall består framförallt av att de vaskar fram ett dussin hörnor varav en del blir farliga. Undantaget är ett stolpskott av den finske före detta premier league-spelaren Jonathan Johansson som annars oftast skjuter förvånansvärt uselt. Mot slutet börjar MFF:s spel mattas och jag börjar verkligen hoppas och även tro på tre poäng. Tidigare har jag hela tiden hållit hårt i bordskanten vid alla farligheter men nu börjar jag slappna av och släpper greppet. Därför måste jag ta på mig en del av ansvaret för vad som sedan hände. Matchuret har gått förbi 90 spelade minuter och går närmar sig slutet på stopptid när fienden får en frispark vid deras vänstra långlinjen. Inbytte utomjordingen Alf, som för lite mer än 30 år sedan kraschade i Frölunda, snor åt sig några extra meter inåt plan och slår ett inlägg som Dime försöker boxa bort men hindras av egna spelare (Prince Ikpe Ekong tror jag det var) och den ramlar hos en motståndare som klipper till, bollen studsar mot insidan av bortre stolpen och sen via Andreas Tobiasson i eget mål. Ridå och ytterligare ett oavgjort resultat i protokollet.
Men någon form av stoisk distans så är måhända oavgjort i Malmö inte så värst illa och vi fick i alla fall igång målskyttet med två mål - om än det ena i fel nät. 1-1 är på något löjligt sätt bättre än 0-0, även om det suger att vi inte håller nollan. Nu får vi tro och hoppas på några poäng hemma mot Örebro SK. Risken är dock stor att det blir en repris av matchen mot IFK Norrköping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar