Kalmar FF 4 - 0 GAIS

Premiären mot Elfsborg var uppmuntrande; bortamatchen mot Trelleborg en kalldusch; hemmasegern över Hammarby gav hopp om storhet och ett ljus i mörket; andra halvlek i matchen mot Kalmar var en snyting rakt i ansiktet. Hur länge skall jag behöva stå ut med detta bipolära liv där jag slängs mellan hopp och förtvivlan? Vad innebär dessa tvära känslomässiga kast för mig och andras mentala och fysiska hälsa? Det är hög tid att någon beräknar de samhällsekonomiska kostnaderna för de lidande som GAIS supportar utsätts för.

Nog om närmast pubertal självömkan och över till matchen. När jag kommit på plats med en Guinness och laguppställningen presenterades på den gryniga storbildsskärmen trodde jag att en av bolagets medarbetare som hade hand om det grafiska upplägget fått ett epileptisk anfall, eller att de ringt till gepe för att få reda på hur GAIS spelar. Laguppställningen var oväntat - i alla fall för mig - med ett helt omkomponerat offensivt mittfält.

Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; K. Gustafsson, B. Andersson, A. Tobiasson, D. Durmaz; F. Lundgren, P. Ikpe Ekong; L. Patjadzjan, J. Gudmundsson, B. Friberg da Cruz: D. Morais Reis.

På förhand hade jag skrivit upp denna match som en troligt förlust men efter det goda spelet mot Hammarby hade jag i alla fall förhoppningar om en hedervärd förlust. Så såg det också länge ut att kunna bli. Ja, till och med bättre än så. GAIS matchade nämligen motståndarna i nästan hela första halvlek. David Durmaz som spelade säsongens första match lyckades i första halvlek för det mesta kontrollera den farliga och snabbe Cesar Santin, som spelade på hans kant. Båda lagen hade en del farliga anfall. GAIS anfall rann oftast ut i sanden genom att de grönsvarta spelarna själva gjorde det för svårt för sig. Daniel Morais Reis är duktig när han lyckas ta med sig bollen och kommer rättvänd mot mål, men väger allt för lätt och lyckas inte få ut så mycket av sitt spel som ensam anfallare. Dessutom hoppades nog de flesta med mig att han skulle kunna börja uppvisa något som liknar målsinne. Bobbie Friberg José de la Cruz lyckades inte så värst bra när han testades på vänsterkanten och det var därför ett intressant försök att istället lyfta över den till synes givna Levon Patjadzjan på vänsterkanten. Det fungerade rätt bra i första halvlek. Armeniens Garrincha verkade inte bry sig nämnvärt om att trixa bort motspelare på andra långsidan och jag hoppades lite att hans målkåthet kunde komma mer till sin rätt om han fick bättre lägen med högerdojjan. På andra änden av Fredriksskans lyckades GAIS-försvaret, om än emellanåt lite väl senkommet, freda det egna straffområdet när Kalmar-spelarna försökte sig på instick i boxen.

Allt såg som sagt bra ut i nästan hela första halvlek. Sedan fick hemmalaget en frispark centralt på offensiv planhalva. Lagkaptenerna och bloggarna Fredrik Lundgren och Henrik Rydström tjafsade lite och lagen förberedde sig inför en sista dust innan halvtidsvilan. Bollen sparkas iväg mot straffområdet och deras targetplayer, som likt de flesta andra spelarna heter Elm, får god om tid att nicka bollen i mål då han gör en sidledsförflyttning i straffområdet medan Andreas Tobiasson inte riktigt är på tårna. 44 goda minuter följs av en förbannat lång väg mot totalt helvetes mörker.

GAIS har på senare år med rätta fått kritik för att inte vara helt med i början av matcher och halvlekar. Måhända trodde spelarna att efter kallduschen strax innan halvtid så skulle KFF öppna upp lite lugnare i andra. Så var inte fallet, de gick istället direkt på knock. I första anfallet är försvaret helt borta och cyklar medan Kalmar FF tar och gör 2-0. Makrillarna stapplar bakåt med blodig näsa och kommer aldrig mer in i matchen. Snart görs även 3-0 och slutligen blir förnedringen nästan totalt när Patrik Ingelsten fullbordar ett äkta hat-trick. MP försöker sig på några tidiga byten - Sheriff Suma och Wanderson Do Carmo in för Daniel och den lite oväntade tian Johann Gudmundsson - men det är av marginell betydelse då matchen i praktiken redan är avgjord. Ibland kan lag lyfta sig och vända ett hopplöst läge, likt Rocky Balbo för att fortsätta med utslitna boxningsliknelser, men det är solklart inte fallet här. Den ende som i min mening lyckas komma undan andra halvlek med viss heder är kämpen, köttmuren och giganten Prince Ikpe Ekong. I slutet av matchen ersättas han av Eyjólfur Hédinsson. Roligt att islänningen är tillbaka men den svaga ljusglimten förställs av att Kenneth Gustafsson slarvigt lyckas dra på sig en frilägesutvisning och är således borta från derbyt. Kenneth är inte allas favorit, men finns det någon som kan gå in och ta den rollen på torsdag?

Angående torsdagen har jag förstås även där räknat med en seger för de orena. Men en orättvis och hedervärd förlust för de vackra, som under den rådande sejouren i allsvenskan. Nu oroar jag mig för förnedring och evig skam ('evigt' räcker till höstderbyt i alla fall - inflationen ni vet).

*****

Dubliners chilinötter från en tvåa. Inte tillräcklig med sting och en obehaglig eftersmak. Till unch åt jag idag pyttipanna. Det kommer la man få nerkört i halsen på torsdag - ett ont omen som jag i min dumhet har orsakat alldeles själv!