I samband med säsongsavslutningen har Mr Vertigo på bloggen Jag kan sakna Magasinsgatan gjort en lång och mycket bra intervju med tränare Magnus Pehrsson. Frågorna som ställs är så pass bra att de med lätthet slår allt som går att finna i dagspressen. Det är mer som Offside när det magasinet är som bäst. Således rekommenderas texten varmt, som en kopp glögg inför vintermörkret.
måndag 10 november 2008
Utmärkt intervju med MP
I samband med säsongsavslutningen har Mr Vertigo på bloggen Jag kan sakna Magasinsgatan gjort en lång och mycket bra intervju med tränare Magnus Pehrsson. Frågorna som ställs är så pass bra att de med lätthet slår allt som går att finna i dagspressen. Det är mer som Offside när det magasinet är som bäst. Således rekommenderas texten varmt, som en kopp glögg inför vintermörkret.
söndag 9 november 2008
GAIS 0 - 2 AIK
Sista omgången för säsongen 2008 och förhoppningsvis sista gången i bunkern någonsin. Likt hemmaavslutningen mot samma lag säsongen 2006 formligen öste regnet ner. Fem spelare som var med då var också med nu. Skillnaden var att denna gång hade inget lag så värst mycket att spela för. GAIS kunde förvisso putsa till placeringen och så också SvFF:s egna representationslag Solna AIK, men denna gång var de inte i närheten av något guld. Officiellt pågår fortfarande bortabojkotten från Stockholmsklubbarna, men några råttor började göra ljud ifrån sig i slutet av matchen. Antagligen nynazister som firade 70-årsdagen av kristallnatten.
Jag tycker att Ayarna gjorde en rätt OK insats trots allt. Han stod ofta rätt i positionsspelet. Han överglänstes dock av Johan Mårtensson som var matchens enda egentliga behållning från de rättrognas perspektiv. Bra driv i steget och smart spel gjorde mig flera gånger glad. Tyvärr var det här ingen match som avgjordes på mittfältet. Efter 12 minuter springer GAIS runt som huvudlösa hönor efter en hörna, eller vad det var, och ingen kan komma ut och skära av någon vitklädd spelare med svarta och gula strumpor som klipper till från distans. Bollen lyckas hålla uppe farten bra trots att den går längst med backen och så är den söndagseftermiddagen förstörd. En tid senare kontrar motståndarlaget på vår högerkant och ingen av de spelare som löper hem tänker på vänsterkanten där en antagoniskt kommer fri vid borte stolpen.
Efter första halvlek påstår resultat-tavlan att GAIS haft tre avslut på mål. Jag har dock svårt att komma ihåg någon av dem. Vårt spel i anfall och framförallt i straffområdet var tafatt och utan rörelse eller energi. Ett lag många divisioner längre ner hade utan större problem kunnat markera bort någon ensam, stillastående grönsvart spelare. Björn Andersson hade måhända den rätta inställningen. Inställning är dock inte allt och i andra halvlek missade Störst, Bäst och Vackrast bland annat ett friläge. Han är inte precis spelaren som skall få tid på sig eller driva bollen. Upp och nicka, sparka slå i boxen är något som passar den förre Qviding-spelaren bättre än kontringar.
Tommy Lycén gjorde en del kvicka rusher på sin kant, men halvtaskiga inlägg på, som sagt, stillastående eller till och med helt frånvarande anfallsspelare, gav inte mycket utdelning. Daniel Nicklasson på andra kanten var en besvikelse och ersattes tidigt av en Pablo Campos (hette 'Campus' på tavlan) som troligen spelade sin sista match innan han skeppas tillbaka till Fresno likt tjuren Ferdinand på julafton.
Innan matchen hade jag hängt inne på Gamle Port och talat lite förstrött med en gammal storstjärna från Vardar Makedonija medan vi slängde trötta blickar ut mot regnet som piskade ner på Harry Hjörnes plats. Med denna avslutning på det enkelt att lämna säsongen bakom sig och börja ägna tid och energi åt något mer givande och mindre frustrerande än GAIS. Silly season skall la förhoppningsvis nästan vara över.
Fast om ett par veckor börjar suget i magen och saknaden. När är gruspremiären tro, början av februari?
Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; B. Friberg da Cruz, A. Tobiasson, R. Ekunde, K. Gustafsson; T. Lycén (90' M. Celik), J. Mårtensson (82' J. Pettersson), R. Ayarna, D. Nicklasson (62' P. Campos); W. do Carmo; B. AnderssonLaget präglades av en del skadebekymmer på mittfältet fick Reuben Ayarna första chansen från start i den grönsvarta tröjan och Bobbie Friberg da Cruz fick i sin sista match för grönsvart ta sig an rollen som högerback. Ayarna som signerats på ett långt kontrakt (2012) har inte gjort något väsen av sig och även om det talats en del om en lysande insats i träningsmatchen på Max Arena i Borås såg jag fram emot möjligheten att få göra en egen bedömning. Ja, i den mån som det nu går att bedöma någon utifrån den -framförallt i första halvleken- vattenpolo. Att bollen kunde bestämma sig för att stanna var och närsomhelst försvårade spelet och gynnade definitivt inte GAIS intention att spela längstmed backen.
Jag tycker att Ayarna gjorde en rätt OK insats trots allt. Han stod ofta rätt i positionsspelet. Han överglänstes dock av Johan Mårtensson som var matchens enda egentliga behållning från de rättrognas perspektiv. Bra driv i steget och smart spel gjorde mig flera gånger glad. Tyvärr var det här ingen match som avgjordes på mittfältet. Efter 12 minuter springer GAIS runt som huvudlösa hönor efter en hörna, eller vad det var, och ingen kan komma ut och skära av någon vitklädd spelare med svarta och gula strumpor som klipper till från distans. Bollen lyckas hålla uppe farten bra trots att den går längst med backen och så är den söndagseftermiddagen förstörd. En tid senare kontrar motståndarlaget på vår högerkant och ingen av de spelare som löper hem tänker på vänsterkanten där en antagoniskt kommer fri vid borte stolpen.
Efter första halvlek påstår resultat-tavlan att GAIS haft tre avslut på mål. Jag har dock svårt att komma ihåg någon av dem. Vårt spel i anfall och framförallt i straffområdet var tafatt och utan rörelse eller energi. Ett lag många divisioner längre ner hade utan större problem kunnat markera bort någon ensam, stillastående grönsvart spelare. Björn Andersson hade måhända den rätta inställningen. Inställning är dock inte allt och i andra halvlek missade Störst, Bäst och Vackrast bland annat ett friläge. Han är inte precis spelaren som skall få tid på sig eller driva bollen. Upp och nicka, sparka slå i boxen är något som passar den förre Qviding-spelaren bättre än kontringar.
Tommy Lycén gjorde en del kvicka rusher på sin kant, men halvtaskiga inlägg på, som sagt, stillastående eller till och med helt frånvarande anfallsspelare, gav inte mycket utdelning. Daniel Nicklasson på andra kanten var en besvikelse och ersattes tidigt av en Pablo Campos (hette 'Campus' på tavlan) som troligen spelade sin sista match innan han skeppas tillbaka till Fresno likt tjuren Ferdinand på julafton.
Innan matchen hade jag hängt inne på Gamle Port och talat lite förstrött med en gammal storstjärna från Vardar Makedonija medan vi slängde trötta blickar ut mot regnet som piskade ner på Harry Hjörnes plats. Med denna avslutning på det enkelt att lämna säsongen bakom sig och börja ägna tid och energi åt något mer givande och mindre frustrerande än GAIS. Silly season skall la förhoppningsvis nästan vara över.
Fast om ett par veckor börjar suget i magen och saknaden. När är gruspremiären tro, början av februari?
lördag 8 november 2008
Johan Rundquist uttagen till Landslagsläger
GAIS backen Johan Rundquist har blivit tillsammans med 59 andra P17 killar, uttagen till ett landslagsläger på Bosön. Lägret hålls 4-7 december.
Bra jobbat och lycka till Johan!
torsdag 6 november 2008
Isländsk vrakrea och förnedringsteve
När jag lite trött och seg satte mig ner med morgontidningen för att bella in vad gepe skriver om de tre nya isländska spelarna blir man nästan positivt överraskad att se att GAIS får en halv sida! Detta kap har skapat en tumultartad glädjestämning inom den grönsvarta tankesmedjan. Speciellt den rödhårige anfallaren medförde lyriska hänvisningar till den engelsman, vars namn dansade en sommar på ståplatsläktaren för att sedan omvandlas till en onämnbar svordom. Tonen tog sig nästan religiösa uttryck och man undrar lite vilken frälsare i ordningen detta är?
Vid en kaffepaus bläddrar jag förstrött i SvD bara för att upptäcka att dessa slagit upp affären än större med nästan ett helt uppslag och med en mycket större bild på de tre unga spelarna. Texten målar förvisso en bredare bild än tidningen från landsorten (läs: Stockholmsperspektiv). Oavsett detta ger ändock tidningen en mycket positiv bild av GAIS affär, vilket även gepe gjorde (tycks dock ej heller finnas på internet). Enligt bland annat före detta Hammarby-spelaren Petur Marterinsson menar i SvD att GAIS har fått tre spelare till priset av en (ich och för sig lär en av dem komma som bosman) och att fler troligen kommer att följa. Många isländska lag som fått anbud under sommaren och då tackat nej tvingas nu sälja sina spelare till reapriser för att täcka kostnaderna, inte minst till de utländska spelare som får sin lön i Euro. Till och med Dagens Industri uppmärksammar affären.
Enligt vad gepe erfar kommer kostnaden för klubben motsvara inkomsterna klubben fick genom försäljningen av Halsti till Malmö FF timmarna innan säsongspremiären, alltså runt 8 miljoner kronor. Då vi tänker på att Halsti kom som bosman så har klubben genom smart agerande på transfermarknaden omvandlat tre hekto godis till tre isländska fotbollspelare via en medioker. Nu skall vi bara se och hoppas att de även levererar på plan. Ja alltså, under de där så kallade matcherna som pågår mellan försäljningarna.
---
Det torde i det närmaste vara universiellt i människans kulturer att viktiga steg i livet markeras av olika övergångsriter. Det är sällan vi människor i den moderna, tekniskt avancerade västvärlden behöver gå ut i skogen och brottas med en björn för att tillskaffa oss rätten att kalla oss vuxna och få gå på systemet. Dessa riter består dock i vårt samhälle, från mer arkaiska cermonier likt dop och konfirmation till mer avslappande och moderna företeelser som nollning vid universitetet. Inom idrottsvärlden kallas samma företeelse för inkilning. Under delvis förnedrande former, men förhoppningsvis med en glimt i ögat, introduceras den nya lagmedlemmen i laget.
Man undrade lite om det var vad de tre isländarna med sina Tove Janssonska smeknamn fick genomlida i direktsändning när de intervjuades av Joakim Geigert på Kurt Olsson-engelska. Att hans far Hagge Geigert var såväl grönsvart som talangfull och en kvick satiriker må vara sant men så vitt jag vet är Geigert inte en adlig släkt, så med vilken rätt klamrar sig Geigert dy kvar inom massmedia?
Tänkte osökt på några smarta och trevliga reportage som gick under namnet GKTV. Nog skulle programmet, med sin rimligen mycket begränsade publik, gynnas av att ha någon smart och lagom tyken karaktär från någon av supporterföreningarna för att leda det. Det torde la inte finnas några krav på journalistisk objektivitet i detta fall. Att programmet aldrig kommer att kunna leverera något nytt och revolutionerande varje vecka och samtidigt hålla uppe goda relationer med tystnadens klubb, det är som alltid en kostnadsfråga, men en sådan skulle i alla fall inte behöva få betalt för att göra research inför programmen, om nu Joakim Geigert gör det.
---
För att fortsätta med mediekritiken är det bara att konstatera att de två, korta och relativt positiva artiklarna som tillsammans tog upp en halv sida i gepe skrivits av Robin Nilsson. På nästa uppslag fick Ulf Stenberg hela utrymmet till att ägan en såda åt att hylla någon obskyr mittback och på den andra sidan använde han förevändingen att presentera ett veckans lag till att kasta lite skit på GAIS i allmänhet. Balansen är återställd och nä, journalistisk objektivitet har la sällan varit något krav på sportsidorna.
Vid en kaffepaus bläddrar jag förstrött i SvD bara för att upptäcka att dessa slagit upp affären än större med nästan ett helt uppslag och med en mycket större bild på de tre unga spelarna. Texten målar förvisso en bredare bild än tidningen från landsorten (läs: Stockholmsperspektiv). Oavsett detta ger ändock tidningen en mycket positiv bild av GAIS affär, vilket även gepe gjorde (tycks dock ej heller finnas på internet). Enligt bland annat före detta Hammarby-spelaren Petur Marterinsson menar i SvD att GAIS har fått tre spelare till priset av en (ich och för sig lär en av dem komma som bosman) och att fler troligen kommer att följa. Många isländska lag som fått anbud under sommaren och då tackat nej tvingas nu sälja sina spelare till reapriser för att täcka kostnaderna, inte minst till de utländska spelare som får sin lön i Euro. Till och med Dagens Industri uppmärksammar affären.
Enligt vad gepe erfar kommer kostnaden för klubben motsvara inkomsterna klubben fick genom försäljningen av Halsti till Malmö FF timmarna innan säsongspremiären, alltså runt 8 miljoner kronor. Då vi tänker på att Halsti kom som bosman så har klubben genom smart agerande på transfermarknaden omvandlat tre hekto godis till tre isländska fotbollspelare via en medioker. Nu skall vi bara se och hoppas att de även levererar på plan. Ja alltså, under de där så kallade matcherna som pågår mellan försäljningarna.
---
Det torde i det närmaste vara universiellt i människans kulturer att viktiga steg i livet markeras av olika övergångsriter. Det är sällan vi människor i den moderna, tekniskt avancerade västvärlden behöver gå ut i skogen och brottas med en björn för att tillskaffa oss rätten att kalla oss vuxna och få gå på systemet. Dessa riter består dock i vårt samhälle, från mer arkaiska cermonier likt dop och konfirmation till mer avslappande och moderna företeelser som nollning vid universitetet. Inom idrottsvärlden kallas samma företeelse för inkilning. Under delvis förnedrande former, men förhoppningsvis med en glimt i ögat, introduceras den nya lagmedlemmen i laget.
Man undrade lite om det var vad de tre isländarna med sina Tove Janssonska smeknamn fick genomlida i direktsändning när de intervjuades av Joakim Geigert på Kurt Olsson-engelska. Att hans far Hagge Geigert var såväl grönsvart som talangfull och en kvick satiriker må vara sant men så vitt jag vet är Geigert inte en adlig släkt, så med vilken rätt klamrar sig Geigert dy kvar inom massmedia?
Tänkte osökt på några smarta och trevliga reportage som gick under namnet GKTV. Nog skulle programmet, med sin rimligen mycket begränsade publik, gynnas av att ha någon smart och lagom tyken karaktär från någon av supporterföreningarna för att leda det. Det torde la inte finnas några krav på journalistisk objektivitet i detta fall. Att programmet aldrig kommer att kunna leverera något nytt och revolutionerande varje vecka och samtidigt hålla uppe goda relationer med tystnadens klubb, det är som alltid en kostnadsfråga, men en sådan skulle i alla fall inte behöva få betalt för att göra research inför programmen, om nu Joakim Geigert gör det.
---
För att fortsätta med mediekritiken är det bara att konstatera att de två, korta och relativt positiva artiklarna som tillsammans tog upp en halv sida i gepe skrivits av Robin Nilsson. På nästa uppslag fick Ulf Stenberg hela utrymmet till att ägan en såda åt att hylla någon obskyr mittback och på den andra sidan använde han förevändingen att presentera ett veckans lag till att kasta lite skit på GAIS i allmänhet. Balansen är återställd och nä, journalistisk objektivitet har la sällan varit något krav på sportsidorna.
onsdag 5 november 2008
Ett skepp kommer lastat med...Isländare
Yes, 3 st rättare sagt. Det är Hallgrímur Jónasson, 22, back som provspelade för GAIS senast nu i år,Gudmunder Gunnarsson, 22 år, vänsterspelare, som spelar både back och mittfält med oftast det förstnämda. Beskrivs som en snabb, uthållig och modern spelare. Gudjohn Baldvinsson, 22 år, anfallare, beskrivs ha en spelstil liknande James Keene och sägs ha lätt att hitta målet, detta återstår att se, vem vet vi kanske värvat en ny Super-Migen. Samtliga spelare har signat ett 5 års kontrakt med grönsvart och kommer till GAIS i Januari 2009.
Det är bara att önska dessa isländare välkomna!
Det är bara att önska dessa isländare välkomna!
Gudjohn Baldvinsson
söndag 2 november 2008
Ljungskile SK 0 - 3 GAIS
Forna tiders skräckmotståndare med arenan uti i skogen dithän humrarna kommer om vintern för att dö har på senare tid blivit lite av tre gratispoäng för GAIS. Måhända tid att önska dem kvar i allsvenskan för den korta och exotiska bortaresans till svenska Appalachernas skull?
Stoppet på Turisthotellet i Ljunskile var i alla fall helt i min smak. Bra och intressant ölutbud till vettiga priser (Mörk Bernard för 55:-) och uteplats i november är måhända inte något som tilltalar ungdomen, men allt kan inte barnanpassas. Det slår i alla fall ännu ett besök på ett banalt Bishop Arms, O'Learys eller Harrys.
Att polisen kört ut fyra bussar och minst en bil ut till skogen för att bevaka ett hundratal grönsvarta som under ordnade former minglade med grönvita gubbar och gummor vara bara löjligt. Klart att det fanns en marginell risk att oktoberslovshumrar råkad i lite gräl med diverse minderårigt spirr vid kiosken, men i stort sett var risken för fotbollshuliganism mer troligt utanför Nef.
Första delen av matchen var tämligen jämn och chansfattig. Ljunskile satsade inte oväntat på att göra det svårt för GAIS individuellt skickligare spelare och sätta sin förhoppning till omställningar, något de emellanåt var riktigt skickliga på. GAIS har under säsongen oftast haft problem med lag som backar hem en smula och jag var mycket orolig för att motståndarna skulle får första målet och därefter spela ut matchen med spelfördröjande och kompakt försvarsspel. Istället blev det GAIS som fick chansen att ta ledningen när Andreas Tobiasson drogs ner i straffområdet vid en frispark i 24:e minuten. Det hade i ett skede tidigare varit lite dragningar och gnäll och nu exploderade ilskan hos några hemmaspelare, som också fick gula kort. De flesta, i alla fall inom media, tycks ha förträngt Levons mediokra staff från i våras men årets andra straff satte Björn Andersson distinkt i krysset från 11 meter. Den store anfallaren var återigen ett kraftpaket som hela tiden oroade motståndarnas backlinje. det är märkligt att spelare med till synes bättre förutsättningar inte mäktar med att uppvisa samma inställning i nittio minuter när det så tydligt har effekt både på det egna spelet och lagets chanser.
I och med målet tvingades LSK lyfta upp spelet och skapa lägen för omställningar. Inte oväntat började spelet allt mer föras av de grönvita men GAIS spelare stod upp bra. Samtidigt skall motståndarna ha en eloge för att de aldrig gav upp och också skapade flera bra avslut under den andra halvleken. Utan en storspelande Dime Jankulovski i målet hade de mycket väl kunnat få en livlina. Kanske på någon av en ojämn och ofokuserad David Durmaz vars slarv flera gånger fick rättas till av Richard Ekunde och Dimes insatser. Är det måhända lägenhetsletande i Malmö som tar upp lite för mycket energi från ytterbacken som fick ersätta en skadad Lundén? Turligt nog får vi nu se ett annat lag som är oförmögna att omvandla bra chanser till mål, medan GAIS får utdelning på det mesta.
Om spelet inte var i Wandersons stil fungerade det utmärkt för Fredrik Lundgren, vars attityd kommer till sin rätt i en match likt denna. Den stora stjärnan på mittfältet var dock Johan Mårtensson. Inte bara var hans passningsspel utmärkt utan han stod även upp bra i kampen om mittens rike och var något av en dominant. Att han sedan var arkitekten bakom det andra målet genom en delikat passning in till Wanderson i 55:e minuten gjorde inte precis det hela sämre. Med ett kontakt till 2011 hoppas vi få se denne unge man göra många fler liknande insatser innan Sveriges nya Linderoth... nä va fan, låt oss ta i lite bättre och säga nya Pirlo.
Matchtiden ilar iväg och segern känns allt säkrare utan att jag aldrig är riktigt orolig. Klacken börjar hoppa - är det av glädje eller för att värma upp förfrusna fötter? - och trät gungar behagligt i när tvåtusen frusna själar betraktar tjugotvå halvt om halvt vuxna män jaga en boll i en glänta mitt i en mörk skog. LSK försöker skapa något och som så ofta i ett sådan situation ramlar bollen in i andra änden av plan (se till exempel föregående match mot HIF). Inhoppande Eyjólfur Hédinsson passar in bollen mot Wanderson som snurrfintar sig igenom försvaret bara för att få bollen stulen mitt framför näsan av ännu en inhoppare, Tommy Lycén, som skjuter in 0-3 på ungfär samma sätt som Wanderson gjorde 0-2. Wanderson verkar dock inte illa berörd av denna stöld och nu är det bara att vänta ut tiden.
Tog en liten annorlunda väg hem. Istället för att hoppa på bussen så följde jag med några bekanta lokala anhängare tillbaka till Turisthotellet för en öl. Hamnade lite senare på puben vid hållplatsen i Stenungsund där jag surrade lite med en man som belkagade sig över att hans bästa kompis alltid ville gå ut på (Stenungsunds-) badet medan han föredrog pubar. Hoppade på röda linjen och av vid Backaplan och köpte mig lite segerkebab (ja, på Isa's på Lantmätaregatan).
Stoppet på Turisthotellet i Ljunskile var i alla fall helt i min smak. Bra och intressant ölutbud till vettiga priser (Mörk Bernard för 55:-) och uteplats i november är måhända inte något som tilltalar ungdomen, men allt kan inte barnanpassas. Det slår i alla fall ännu ett besök på ett banalt Bishop Arms, O'Learys eller Harrys.
Att polisen kört ut fyra bussar och minst en bil ut till skogen för att bevaka ett hundratal grönsvarta som under ordnade former minglade med grönvita gubbar och gummor vara bara löjligt. Klart att det fanns en marginell risk att oktoberslovshumrar råkad i lite gräl med diverse minderårigt spirr vid kiosken, men i stort sett var risken för fotbollshuliganism mer troligt utanför Nef.
Laguppställningen blev en smula oväntad med Daniel Nicklasson som högerytter istället för en skadad Levon Patjadzjan och med Bobbie Friberg da Cruz i en oväntat och ovan roll som släpande forward. Måhända oväntat, men det fungerade adekvat. Nicklasson höll ihop spelet bra och även om Bobbie var mer obekväm så bidrog han med en hel del löpande och spelvilja framåt. Wanderson do Carmo hamnade återigen ute på vänsterkanten. Motståndet var kanske inte det idealiska för dennes spelstil men hans brist på fart blev aldrig ett problem och han var involverad i två mål, vilket torde vara mer än godkänt.
Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; D. Durmaz, R. Ekunde, A. Tobiasson, K. Gustafsson; D. Nicklasson (66' E. Hédinsson), J. Mårtensson (83' T. Lycén), F. Lundgren, W. do Carmo; B. Friberg da Cruz; B. Andersson (76' P. Campos)
Första delen av matchen var tämligen jämn och chansfattig. Ljunskile satsade inte oväntat på att göra det svårt för GAIS individuellt skickligare spelare och sätta sin förhoppning till omställningar, något de emellanåt var riktigt skickliga på. GAIS har under säsongen oftast haft problem med lag som backar hem en smula och jag var mycket orolig för att motståndarna skulle får första målet och därefter spela ut matchen med spelfördröjande och kompakt försvarsspel. Istället blev det GAIS som fick chansen att ta ledningen när Andreas Tobiasson drogs ner i straffområdet vid en frispark i 24:e minuten. Det hade i ett skede tidigare varit lite dragningar och gnäll och nu exploderade ilskan hos några hemmaspelare, som också fick gula kort. De flesta, i alla fall inom media, tycks ha förträngt Levons mediokra staff från i våras men årets andra straff satte Björn Andersson distinkt i krysset från 11 meter. Den store anfallaren var återigen ett kraftpaket som hela tiden oroade motståndarnas backlinje. det är märkligt att spelare med till synes bättre förutsättningar inte mäktar med att uppvisa samma inställning i nittio minuter när det så tydligt har effekt både på det egna spelet och lagets chanser.
I och med målet tvingades LSK lyfta upp spelet och skapa lägen för omställningar. Inte oväntat började spelet allt mer föras av de grönvita men GAIS spelare stod upp bra. Samtidigt skall motståndarna ha en eloge för att de aldrig gav upp och också skapade flera bra avslut under den andra halvleken. Utan en storspelande Dime Jankulovski i målet hade de mycket väl kunnat få en livlina. Kanske på någon av en ojämn och ofokuserad David Durmaz vars slarv flera gånger fick rättas till av Richard Ekunde och Dimes insatser. Är det måhända lägenhetsletande i Malmö som tar upp lite för mycket energi från ytterbacken som fick ersätta en skadad Lundén? Turligt nog får vi nu se ett annat lag som är oförmögna att omvandla bra chanser till mål, medan GAIS får utdelning på det mesta.
Om spelet inte var i Wandersons stil fungerade det utmärkt för Fredrik Lundgren, vars attityd kommer till sin rätt i en match likt denna. Den stora stjärnan på mittfältet var dock Johan Mårtensson. Inte bara var hans passningsspel utmärkt utan han stod även upp bra i kampen om mittens rike och var något av en dominant. Att han sedan var arkitekten bakom det andra målet genom en delikat passning in till Wanderson i 55:e minuten gjorde inte precis det hela sämre. Med ett kontakt till 2011 hoppas vi få se denne unge man göra många fler liknande insatser innan Sveriges nya Linderoth... nä va fan, låt oss ta i lite bättre och säga nya Pirlo.
Matchtiden ilar iväg och segern känns allt säkrare utan att jag aldrig är riktigt orolig. Klacken börjar hoppa - är det av glädje eller för att värma upp förfrusna fötter? - och trät gungar behagligt i när tvåtusen frusna själar betraktar tjugotvå halvt om halvt vuxna män jaga en boll i en glänta mitt i en mörk skog. LSK försöker skapa något och som så ofta i ett sådan situation ramlar bollen in i andra änden av plan (se till exempel föregående match mot HIF). Inhoppande Eyjólfur Hédinsson passar in bollen mot Wanderson som snurrfintar sig igenom försvaret bara för att få bollen stulen mitt framför näsan av ännu en inhoppare, Tommy Lycén, som skjuter in 0-3 på ungfär samma sätt som Wanderson gjorde 0-2. Wanderson verkar dock inte illa berörd av denna stöld och nu är det bara att vänta ut tiden.
Tog en liten annorlunda väg hem. Istället för att hoppa på bussen så följde jag med några bekanta lokala anhängare tillbaka till Turisthotellet för en öl. Hamnade lite senare på puben vid hållplatsen i Stenungsund där jag surrade lite med en man som belkagade sig över att hans bästa kompis alltid ville gå ut på (Stenungsunds-) badet medan han föredrog pubar. Hoppade på röda linjen och av vid Backaplan och köpte mig lite segerkebab (ja, på Isa's på Lantmätaregatan).
lördag 1 november 2008
Inför GAIS-LSK
Dagens match spelas på den pittoreska arenan vid namn Starke Arvid arena. GAIS åker upp till en av Ljungskiles högsta hjöder, kankse till och med den högsta, utan Jonas Lundén och brassen Matao. In kommer Björn Andersson, Tommy Lycén och Daniel Nicklasson. Personligen hoppas jag på att den sistnämnda får börja från start då han är en av truppens mest kreativa. Antagligen startar man som följande:
Pablo Campos - Wanderson
Nicklasson - Lundgren - Mårtensson-Pachayjan
Gustafsson - B.Friberg da cruz - Tobiasson - Durmaz
Dime Jankulovski
Nicklasson - Lundgren - Mårtensson-Pachayjan
Gustafsson - B.Friberg da cruz - Tobiasson - Durmaz
Dime Jankulovski
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
