GAIS 3 - 0 BK Häcken

En solig men kylig söndag med dålig uppslutning utanför och på arenan mot anti-publiklagen BK Häcken gav återigen lite fast mark under det eviga fall mot förtvivlan och besvikelse som kategoriserar livet som gaisare.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
16. M. Dahlgren, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson;
14. D. Nicklasson (71' 23. E. Hedinsson), 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström (88' 27. M. Celik);
18. P. Eriksson (78' 9. G. Baldvinsson)

Efter att ha släppt in allt för många mål på ett ansvarslöst försvarsspel märktes det att GAIS började matchen mer med fokus på att inte begå misstag än att skapa anfall och spela vacker fotboll. Spelarna försöker ligga rätt i positionerna men saknar den aggressivitet och mod, defensivt så väl som offensivt, som behövs för att vinna matcher. BK Häcken har tagit med sig en del av sin aggressivitet från den oväntade storsegern mot den lilla satan, men som jag misstänker så har de haft svårt att ladda om och i de avgörande lägerna saknas den riktiga skärpan. Häcken har över matchen fler chanser, men många av avsluten är under all kritik - inte för att jag klagar. Segern skall dock delvis tillskrivas den rosa pantern Dime Jankulovski som för första gången i år kunde hålla nollan med hjälp av några kvalificerade räddningar.

Den största ändringen i GAIS är att lagkapten Fredrik Lundgren kommit in som härförare i den nya rollen som mittback. Det är ju inte precis som spelare som Lundgren utmärker sig utan med sin likhet med sin namne Herbert i fråga om inställning och attityd. Han nickar bort en hel del som stötande mittback och gör Richard Ekunde till en bättre mittback. Den senare gör årets bästa match än så länge. Ytterbackspelet är fortfarande bara sådär, Mikael Dahlgren tycks ha lärt sig av några tidigare misstag och Jonas Lundén gör en habil defensiv insats, spelet framåt är dock som bortblåst och hans passningar snarare en belastning. När Lundéns offensiv fungerar - som under några träningsmatcher - är det en definitivt en tillgång.

På mitten har Häckens firma Chatto-Saarinen bra koll och reducerar en Wanderson do Carmo som återigen har gått ut och ställt skorna (två mål och en assist...). Jag noterar dock två bra exempel på samspel mellan Wanderson och den evigt kämpande värmländska pärlan Pär Eriksson. GAIS motsvarande innermittsfirma Johan Mårtensson-Richard Spong tycks hålla sig lägre ner i banan än föregående matcher där mycket yta uppstått mellan dem och innerbackarna och bidrar således inte med mycket framåt. Genom att Häckens ytttar är så offensiva skapas det dock en del uttrymme på kanterna och det är på dessa det mesta av GAIS spel kommer, mestadels genom Mattias Lindström på högerkanten. Det tar dock en dryg halvtimme innan han riktigt vågar utmana sin ytterback, fokus på att inte göra bort sig som sagt.

I halvlekens sista sekunder ramlar Wanderson i straffområdet efter en kamp med dvärgen Lind och grönsvart får en straff som stjärnspelaren sätter. Glädjen är stor på Preppens, då det inte är ofta att vi får en straff som straffskytten sedan också klarar av att förvalta!

Andra halvlek blir mer av samma med skillnaden att GAIS får bättre grepp om.... nä vi säger inget mer om det... och när GAIS efter ett lysande samspel gör 2-0 känns det rätt OK. Mårtensson slår en lång genomskärare från mittfältet fram till en bevakad Wanderson som ändå får fram bollen direkt till en löpande Pärla som kallt slår bollen vid sidan av en utrusande målvakt. Klacken kör växelsång med levande sittplats (som mest står) och familjeläktaren. När Saarinen blir utvisad efter ett andra gula kort borde matchen vara klar. Jag kommer dock att tänka på GAIS - Elfsborg säsongen 2000, där GAIS tappade 2-0 till 2-3 trots överläge, och blir nästan mer nervös. Men för en gångs skulle behöver man inte vara nervös, Wanderson tar ner en långboll och prickar in 3-0 via ribban - klart och betalt och efter sedvanligt hyllande blir det dags att cykla tillbaka hem till Hisingen.

Trelleborgs FF 3 - 0 GAIS

Det är aldrig roligt att försöka skriva ihop något efter en menlös förlust mot ett lag som Trelleborg, ett motståndarlag skapat av en perfektionist som Tom Prahl i en intetsägande landsort. Det är således mer pliktkänsla än glädje som i detta läge får mig att skriva ihop en snabb sammanfattning.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (68' 14. D. Nicklasson), 2. A. Tobiasson, 3. R. Ekunde, 16. Dahlgren (57' G. Gunnarsson);
8. R. Spong (74' 23. E. Hedinsson), 17. J. Mårtensson;
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström;
18. P. Eriksson

Sin vana trogen börjar GAIS att släppa in ett tidigt mål. Det blåser mycket på Vångavallen och i första halvlek har hemmalaget vinden i ryggen. Det blir således lätt att slå långa bollar på djupet och detta utnyttjas tidigt när en högt uppdragen, loj backlinje i något bortaställ från Vägverket (måhända har laget återigen glömt tröjorna och lånat några vägarbetare?) ser sig förbisprunga av boll och spelare, Marcus Pode, som rullar in 1-0. Lojast av dem alla är Mikael Dahlgren som, trots att han nu fick spela högerback, inte rosade marknaden. Backlinjen är återigen ett problem, vilket också Alec tycks se då två av spelarna blir utbytta relativt tidigt i andra halvlek. Precis som tidigare tycker jag mig se (står på Whoopsy och talade lite med bargrannen om hur nära kameran går bollinnehavaren - det är omöjligt att se några linjer i spelet) hur framförallt yttrarna faller för snabbt och inte vågar gå upp och möta. Istället hamnar de någonstans mittemellan och försvaret kollapsar som ett korthus. Tidigare har jag tänkt några blasfemiska tankar om att det är bra att Fredrik Lundgren är skadad och inte kan spela som nyinskolad mittback - jag har nu svängt i den uppfattningen och nog är det så att det behövs en Lundgren någonstans i GAIS defensiva del för att det skall finnas någon hjärta i försvaret, Jonas Lundén - återigen blek - och Dime Jankulovski tycks i alla fall inte lyckas med detta. Jag saknar dessutom Kenneth Gustafsson. Denne veteran, som oftast får ta skott för negativa kommentarer, saknades i alla fall offensivt. Genom att hans vänterfot saknades på plan gick GAIS över till att slå korta hörnor, vilka föga förvånande ledde till väldigt lite.

Återigen sin vana trogen är det först när man ligger under som GAIS spelare gör ett riktigt försök att spela boll och pressar därefter Trelleborg under de följande tjugo minuterna med ett regält bollinnehav men frapperande få avslut. Grönsvart spelar omständigt och plottrigt och i min trötta hjärna börjar jag famla efter ett Clausewitz-citat om hur ju längre en offensiv pågår utan att vinna ett avgörande, dessto närmare kommer den anfallande sidan förlust (lämna gärna ett korrekt citat som kommentar!). Som sagt, Trelleborgs rakare spel vinner med tiden över Wanderson do Carmo har återigen svårt att nå upp till de högst ställda förväntningar vi med rätta har på honom. En av få ljusglimar i matchen är den offensiva viljan och inställningen hos tre andra offensiva spelare; Mattias Lindström, Tommy Lycén och Pär Eriksson. De räcker dock inte till för mycket framåt utan stöd och med ett försvar som spelar mer för sig själva än som en lagdel kan de snart avväpnas av ett tryggare Trelleborg.

Direkt i andra halvlek börjar GAIS - som vanligt igen - släppa in ett mål. Dime räddar en boll och blir sedan nedputtad alternativt nedramlad av en Trelleborgare i målområdet och kan därigenom inte effektivt avvärja den retur som blir 2-0. Tveksamt belust av domaren i det läget. Förvisso kan jag objektivt tycka att målvakter borde få stå ut med lite mer även i målområdet, men med tanke på att domaren vanemässigt brukar blåsa för det minsta lilla i målvaktens favör kunde han gjort så även i detta fall.

Med två mål i baken (ja, snart match mot BK Häcken...) finns det inte mycket till kreativ inställning kvar hos bortalaget och istället för Trelleborg öka på förnedringen med ett snyggt (rent objektivt snyggt alltså, egentligen var det skitfult) frisparksmål. Lycén passar även på att dra på sig ett andra gula kort och blir därmed utvisad och avstängd mot BK Häcken på söndag.

Efter tre omgångar kan vi slänga eventuella ambitioner om en plats på övre halvan och att truppen kan ta nästa steg ur hågen och inse att det återigen handlar om att i första hand säkra ett nytt kontrakt. För det behöver vi ungefär 25 poäng till.

GAIS 1 - 4 Helsingborgs IF

Säg den lycka som varar, på annandagen så var tillvaron åter stabiliserat och de hängivna kan måhända börja diskutera något mer intressant än musikval på arenan.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankuloviski;
5. G. Gunnarson (66' ). G. Baldvinsson), 2. R. Ekunde, 16. M. Dahlgren, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (77' 6. R. Ayarna);
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström;
18. P. Eriksson (83' 23. E. Hedinsson)

Det var med en viss nervositet som jag för första gången under en matchsituation traskade upp på Preppens. Nu skulle man få se vad man betalat för och framförallt vad man bundit sig till under säsongen. Att betrakta fotboll från kortsidan har tidigare sällan varit en lysande upplevelse men i detta fall blev jag inte besviken. Med en god höjd över planen var det lätt att följa spelets gång och avståndsbedömningen som oftast blir helt skev på lägre höjder var här nästan som bortblåst.

Utsikten gav i vilket fall utmärkt läge att på nära håll studera GAIS försvarspel under första halvlek. Det var ingen vidare upplyftande upplevelse. Laget var alldeles för centralt och ett överspel från ena kanten till den andra kom allt som oftast till en fri och allena HIF-spelare. Det är lätt att peka ut debutanten Gudmundur Gunnarsson som den felande länken, han låg ofta fel och var initialt väldigt seg och långsam. Han var dock inte ensam i det dåliga försvarsspelet (och lyfte sig också från usel till medioker efter någon halvtimme) utan kan lastas på i stort sett hela lagdelen. Richard Ekunde stod för flera bra ingripanden men hans kvalitéer till trots (och inte heller dessa var på topp) så hjälpte det föga. Ekunde klarade inte allena av att bära upp backlinjen jämte en ovan Mikael Dahlgren och en förvånandsvärt instabil Jonas Lundén. Istället blev det många panikrensningar upp på HIF-spelare som sedan kunde ta sats och skjuta igen eller spela ut på en ledig kant. Bara innan målet efter sju minuter han jag se två skott från precis utanför straffområdet som var resultatet av serveringar från den grönsvarta backlinjen.

Efter mål och domarbyte (hjärtproblem och inbyte av fjärdedomare från Hisings Backa - Skandal, skandal, Hisingen!) kan atleterna arbeta sig in i matchen och prestera något framåt vilket till slut leder till Tommy Lycéns utmärkta 1-1 i krysset. jag är återigen kluven till Lycén, under försäsongen har jag hyllat hans förbättrade inställning för att under de första två matcherna se en återgång från mr. Tommy till dr. Lycén (om ni förstår vad jag menar). Trots detta gör han ju mål och skapar målchanser.

1-1 i halvtid tjänst rätt OK och nu hoppas man förstås att GAIS skall gå ut stärkta i andra halvlek. Då är det givetvis självklart att GAIS börjar med att släppa in ännu en balja efter två minuter. Nu är plötsligt kortsidan en fördel då jag inte på nära håll behöver studera stojande och stimmande skåningar i den bortre änden av planen. HIF släpper dock inte GAIS i matchen igenom och vi har flera goda chanser att få till 2-2 men istället börjar målen ramla in därborta och det blir till slut hopplöst. Alexander Axén försöker skapa något genom att lyfta ut den mediokre vänsterbacken, dra ner Lycén som ytterback och gå över till 4-4-2 med Gudjon Baldvinsson, dock utan några märkbara resultat.

Återigen förlorar GAIS mot Mjölkkossorna från sundet. Det har blivit något av en vana. De är bättre men vinner inte genom att dominera utan genom att vara lite smartare och lite bättre. Det är därför de hör hemma där GAIS vill vara - på den övre hälften av tabellen när den feta tanten sjunger någongång när solen står allt lägre på himlavalvet (usch, vad pekoralt!). Flera spelar i GAIS gör bra insatser och vi har kommit tillbaka till min gamla vanliga klyscha efter en förlust - mersmak. Plus för Richard Spong som är ett bollvinnande lejon på mitten, Mattias Lindström som bidrar med en hel del och en litet plus till en kämpande Pär "Pärlan" Eriksson. Minus till försvarspelet som får oss att känna som öisare - utan medlemskap i vare sig Rotary eller GKSS.

Suck och stön.

Nästan sju och ett halvt tusen åskådare är en bra publiksiffra för GAIS men mediokert för en av de första matcherna på den nya arenan. Föräldrar, ledare och ungdomar från bland annat Lärje/Angered IF hjälpte till att lyfta siffran med gratisbiljetter. Om vi vunnit hade måhända klubben vunnit några medgångssupportar men med en förnedrande förlust har säkerligt GAIS vunnit sig en livstida supporter som kommer att ångra det i resten av sitt liv - välkommen till klubben!

Nu förväntar jag mig fyra poäng under veckans andra matcher, annars lovar jag att aldrig mer gå på GAIS!

Fast i och för sig, Trelleborg är ju bättre än vad man kan tro och den där Tom Prahl har ju alltid något extra bakom örat. Tre poäng skall vi i alla fall ha!

Fast bollen är ju rund men två poäng borde vi kunna få mot BK Häcken och Trelleborg.

En poäng?

Äh, va fan - jag har ju betalt årskortet så jag kan la fortsätta gå hela året ut!

Premiär Allsvenskan Gamla Ullevi 5 april 2009 ÖIS - GAIS

ÖIS 1 - 5 GAIS

Det är flera gånger under senare år då jag gått, cyklat eller åkt buss och spårvagn från oavgjorda matcher och förluster då jag försökt tänka positivt och exempelvis här på bloggen svamla något om spel med mersmak; de grönsvarta laget hade helt enkelt inte levererat, men spelet var bra! Med detta i beaktande är det lite spegelvänt att nu några timmar senare tänka tillbaka på en till siffrorna helt förkrossande seger som samtidigt inte var direkt övertygande sett till GAIS spel. Det var i och för sig den uppfattning som att gick att få från nedre kortsidan - näppeligen en plats för djupare analyser - jag skall dock inte klaga.

Lag [4-3-2-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 3. A. Tobiasson, 20. K. Gustafsson:
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (72' 23. E. Hédinsson);
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (66' 14. D. Nicklasson);
18. P. Eriksson (81' 9. G. Baldvinsson)

Ångest och nervositet drev mig tämligen tidigt till ett redan knökat GP och det var nästan lite trist att den där fotbollsmatchen skulle komma ivägen och störa den goda stämningen. Jag räknade på förhand med förlust 2-0, i denna match. Inte för att jag var mycket medveten om Öis brister bakom två meriterade anfallare, men för GAIS skulle ju detta inte spela någon större roll. Som bekant gör ju inte grönsvart mål på sina chanser.

När då Pär Eriksson gör mål efter sex minuter är den första reaktionen förvåning, delvis förstås för att jag står så långt ifrån. Så här i efterhand kan man lida lite med Öis målvakt som börjar matchen med att springa ut och blockera en boll på väg ut över kortlinjen med knäna och stöta ut den till en framrusande debutant. Eriksson var sedan involverad i en hel del framåt och jag måste säga att jag är nöjd över hans förmåga att vara framme. och hugga på det mesta. Samtidigt var verkligen Öis försvarsspel under all rimlig kritik. GAIS hade en del tur med några av sina avslut och målvakten var som sagt inte matchens bäste spelare, men i många fall så undrade man lite varför det såg så lätt ut när GAIS gjorde sina mål. Ja, i den mån man han tänka mellan målen rasade in i bortre änden av nya Gamla Ullevi.

Innan dess fick vi dock se ett kvitteringsmål av den tjocke Alvaro Santos som visade att även en otränad kille från en fransk frysbox kan prestera bara talangen och målsinnet finns där. Jag såg snabbt vad som komma skulle och försökte gömma mig bakom min bättre hälft som stod framför mig. Spädbarn har ännu inte utvecklat förståelse för att världen existerar oberoende av deras perception (de är la därför de roas av tittut-lekar) och jag reagerar likadant på ståplats. Det hjälpte dock föga - såväl spädbarnen som jag tvingas lära oss den hårda vägen. Tur att vi i det flesta fall har Dime Jankulovski att förlita oss på.

Responsen från GAIS på denna kvittering dröjde en tid men var av det häftigare slaget. Tre mål på under fem minuter var i det närmaste en chock. Det är förstås här jag skall säga något smart och genomtänkt om dem alla men jag har i detta skede svårt att hålla isär alla dessa mål. (en man jag talade med efter matchen hade gått ner för att köpa en öl vid 1-1 och kom tillbaka till läktaren vid resultatet 4-1) En hel del tid efter matchen gick åt till att med öl i hand försöka utröna vem som gjorde vilket mål och i vilken ordning. Det är dock lätt att konstatera några fakta, GAIS fick i stort sett maximal utdelning framåt och kunde i halvtid glida in med en komfortabel ledning, trots att Öis i hög utsträckning lyckades reducera ner stjärnan Wanderson do Carmos utrymme under stora delar av matchen. Wanderson stod förstås för några utmärkta dribblingar, framspelningar och ett spelmål ändå, men det är ju våran Wanderson vi talar om! Från vårt håll lyckades en utmärkt Richard Spong samtidigt skära av mycket av leveranserna till Öis trötta anfallsgubbar.

I andra halvlek hade förstås Öis en liten chans att försöka komma igen och in i matchen genom ett tidigt reduceringsmål. Istället för detta alternativ väljer deras försvarare att spela en fristående Mattias Lindström i staffområdet som lekande lätt kan slå in 5-1 framför en extatisk grönsvart klack. Den sena värvningen från Österrikes Kalle-Anka-Bundesliga (eller vad den nu heter) kan vissa sig ha varit en lysande affär och ett lyft för GAIS offensiv. Inte nog med att han gjorde två mål (även om ett av dessa i realiteten var Pär Erikssons förtjänst), hans inlägg var flera gånger riktigt lysande. Ingen saknar nu Levon Patjadzjan. Förvisso var han rolig att titta på när han sände upp vänsterbackar för att köpa korv men hans inlägg lämnade en hel del övrigt att önska.

Efter 5-1 blir givetvis resten av matchen något av en transportsträcka. Spelarna tappar lite fokus och folk klacken börjar diskutera annat; vädret och sånt. De rödblåa anhängarna stod mest och grämde sig över att de slösade bort sin söndag på denna förnedring istället för buffén på sin golfklubb eller var nu Öregryte-anhängare spenderar sina söndagar. GAIS spel är aldrig riktigt lysande, vilket även Alec påpekade matcher, men med detta resultat i hamn och premiärnerverna överstökade kan vi se fram emot ett ärorikt sammanbrott hemma mot HIF om åtta dagar.

Senast GAIS gjorde fem mål i en seriematch var 5-3 borta mot Västerås SK i superettan 2005, om jag har kollat rätt är detta första gången i allsvenskan sedan säsongsavslutningen och 6-0 borta mot IK Sirius 1974.

GAIS 0 - 2 Viborg FF

Efter att sugit i sig ett par öl under förmatchen Manchester United mot Liverpool FC begav jag mig till Valhalla IP för lördagens stora fotbollsbegivenhet; GAIS träningsmatch mot danska Viborg från Viasat Divisionen, Danmarks andraliga (Skratta åt det fåniga namnet nu, när allsvensk döpts om till Karlssons Klisters Supersvenska för att Lars-Åke Lagrell tycker att det är bra för svensk fotboll kan vi nog hålla oss för skratt).

Lag [4-2-3-1]:
20. M. Jonsson;
7. J. Lundén, 15. F. Lundgren 2. R. Ekunde, 16. M. Dahlgren;
24. E. Hedinsson, 8. R. Spong;
11. T. Lycén, 17. J. Mårtensson, 14. D. Nicklasson;
9. G. Baldvinsson (70' 18. P. Eriksson)

Danskarna, med gamle anfallaren (och 1992 års allsvenska skyttekung för Öster) Hans Eklund som tränare, spelade i första halvlek med en offensiv inställning och flyttade upp laget väldigt lång i banan. De tycktes dock till en början inte få ut så mycket av det, deras anfallare sprang mest offside. Det var dock darrigt på GAIS vänsterkant, där de kom fram några gånger. Som ett resultat av danskarnas inställning föll GAIS mittfält ner i knät på backlinjen vilket gjorde det svårt för laget att få till något riktigt konstruktivt anfallspel. Dessutom var kantspelet under stora delar av matchen obefintligt. I denna match lös Fredrik Lundgrens orutin på positionen igenom och ställde till en del problem, kan han lära sig positionen till serien börjar? Jag är tyvärr skeptisk.

Viborgs höga backlinje gav dock möjligheter för grönsvart att sända iväg bollar som den ensamme anfallaren Gudjon Baldvinsson kunde löpa på. Hans inställning var det verkligen inget fel på utan han slet på och stångades matchen igenom. Inställning och vilja kan som bekant i viss usträckning vara ett nära nog fullgott substitut för talang, vilket Björn Andersson ofta visade förra säsongen, men hans bollbehandling lämnade en del övrigt att önska. Den isländske anfallarens inställning till bollarna han fick att arbeta med var lite som en ung tonårspojkets inställning till bröst; han ville verkligen ha tag på dem, men när han väl lyckades med detta verkade han inte ha någon idé om varför eller till vad.

Det taffliga spelet höll på ett tag till Jonas Lundén sprang upp för att köpa korv och pölsemännen utnyttjade situationen, 0-1 några minuter innan halvtid och jag gick för att köpa kaffe. Till Lundéns fördel skall dock sägas att när han väl började komma med bättre i anfallet sent i andra halvlek så gav detta en extra dimension till spelet, men det var då det.

Johan Mårtensson fick testa på rollen som tia. Killen är duktig och mångsidig men han har inte Wanders spetskvalitéer. Sedan var det kanske inte så lätt att göra något kreativt i denna situation. I halvtid bytte han position med Eyjolfúr Hedinsson, utan att någon riktigt preseterade som tia. En skada på Wanderson när serien startar kan bli ett stort problem.

I andra halvlek placerade jag mig för att komma nära GAIS anfallsspel och fick därför se föga av värde. 0-2 som snart ramlade in i andra ändan av plan var enligt någon på läktaren Richard Ekundes fel. Jag har ingen möjlighet att bedöma det, men i övrigt var han den som höll uppe backlinjen. Efter det tog GAIS över allt mer av bollinnehavet men producerade få kvalificerade målchanser. En av få som spelade matchen igenom med bra inställning och attityd var återigen Tommy Lycén. En smula förvånande, då han under föregående säsong inte uppvisat särledes mycket attityd och vilja.

GAIS 3 - 1 Örebro SK

Du blir bjuden på födelsedagsfest. Det är kallt och dragigt och du blir inte ens bjuden på kaffe utan får betala för det, dessutom smakar det ingen vidare. Vart har du kommit? Just det, GAIS 115-årsfirande med match mot Ingen-vill-bo-i-Örebro SK!

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski ( 62' 12. M. Jonsson);
20. K. Gustafsson (80' 24. J. Pettersson), 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J. Lundén;
17. J. Mårtensson (88' 6. R. Ayarna), 8. R. Spong;
14. D. Nicklasson, 25. W. do Carmo(82' 10. D. Morais Reis), 11. T. Lycén (62' 16. M Dahlgren);
18. P. Eriksson ( **' 9. G. Baldvinsson)

Folk släntrar in sent då något spektakel pågår på Kålleseum samtidigt. Slutsiffran på födelsedagsgäster slutar på sexhundra-någonting. GAIS insats växer med publiktillströmningen och efter en tid får laget ett bra grepp om matchen med bra passningar och dribblingar. Spelet håller i sig i ungefär tjugo minuter och är riktigt trevligt att titta på. Grönsvart presterar flera hyfsade målchanser medan försvaret knappt testas alls. Efter 27 minuter får GAIS en frispark ute till höger. Frisparken slås in mot rusande spelare i straffområdet, Fredrik Lundgren kommer först men nickar med hjässan. Bollen går i en retlig båge och jag hinner tänka ännu en missad målchans innan Pär Eriksson dyker upp och stångar ner den, hans första mål i sin nya klubb. ÖSK varken etta eller tvåa på den bollen, kan inte se bra ut för en närking att släppa in sådana mål. Dock återigen trevligt att se hur giftiga GAIS har blivit på fasta situationer.

Just Fredrik Lundgren försökte jag hålla ett extra öga på. Efter lite gråt och tandagnissel tvingades jag avstå matchen mot Qviding och hade därför inte sett honom i hans nya roll som mittback. Kommentarer från neggare har inte precis varit översvalande, även om han har de kvalitéer som på sikt skulle kunna göra honom till en bra mittback - men måhända försent att lära om en gammal mittfältshund? Han trippade runt en hel del och såg la inte helt bekväm ut. Jag hade dock inget direkt att klaga på förren han efter målet slog en enkel boll rakt på en ÖSK-anfallare vilket resulterade i en farlig och onödig kontring. Dessutom blev det signalen för att GAIS spelat klart för denna halvlek och lämnade över till ÖSK den sista kvarten. Med några minuter kvar är det lite okoncentration i försvaret och en höjdboll kan nå in till en fri närking i bortre delen av straffområdet som kan nicka in 1-1 i krysset. Ett rättvist halvtidsresultat sett till målchanser, även om GAIS var bättre som spelförande lag.

En av glädjeämnena i övrigt var Tommy Lycén som stod för mycket fart och fläkt på sin kant och även inne i mitten. Verkar dock som att han fått någon smitta från Levon Patjadzjan, då han var nära nog lite målkåt som han var.

I andra halvlek fortsätter GAIS att spela rätt tafatt och saknar inställning, tillsut börjar jag bli lite irriterad över att det är så lojt. Då passar Wanderson do Carmo, som gått på halvfart sedan makrillarna tappade spelet, att tvåfotsdribbla runt lite inne i ÖSK:s straffområde, lurar bort två försvarare och en tafatt målvakt, och placera in 2-1 i minut 78. Hur enkelt som helst och jag blir lite glad och nöjd igen.

Men säg den lycka som varar. En grinig försvarare i ÖSK, Magnus Wikström, bestämmer sig några minuter senare för att brutalt sparka ner Wanderson strax utanför straffområdet, mil ifrån bollen. Domaren ger killen ett gult kort. Ett sådant vårdslöst beteende borde rendera både rött kort och avstängning i den allsvenska premiären. Behöver jag ens påpeka att spelaren inte var vidare populär resten av matchen. Efter densamma fick han och ÖSK stanna kvar inne på plan för säkerhets skull. Wanderson fick ledas av plan och haltade kraftigt när han för egen maskin lååångsamt gick mot omklädningsrummet efter matchens slut.

I slutminuterna dundrade Johan Mårtensson in slutresultatet 3-1 med sträckt vrist från vänsterposition. Snyggs och så, men efter att Wanderson antastats tappade ÖSK allt mer diciplinen och var mest fula och griniga samtidigt som deras försvarsorganisation - som inte var vidare bra till att börja med - försvann än mer.

Bra resultat återigen, men det är värt föga om Wanderson do Carmo skadats allvarligt. Det blir till att gråta sig till sömns och snyta sig i snuttefilten inatt.